Av Anton Lindfors
Jag heter Anton, och jag älskar innebandy. Inte bara för att det är en fartfylld, teknisk och rolig sport – utan för att den representerar något större. Den är en gemenskap, en möjlighet, en plats att växa. Men trots detta befinner sig innebandyn ofta i skuggan av andra stora sporter i Sverige: fotbollen, hockeyn och på senare år även handbollen.
Men varför är det så? Vad är det som gör att innebandy inte får det erkännande det förtjänar, trots att det är en av de största lagsporterna sett till utövare i Sverige? Varför får vi fortfarande kämpa för halltider, sponsorer och utrymme i det offentliga samtalet?
För det första: låt oss slå fast en sak. Innebandy är en av Sveriges mest framgångsrika sporter – punkt. Sedan det första världsmästerskapet 1996 har Sveriges herrlandslag vunnit 10 VM-guld, medan damlandslaget har tagit hem 11 VM-guld, inklusive en svit på nio raka guld mellan 2007 och 2023. Det är en dominans som få andra sporter kan matcha.
Trots detta är det fotbollen som dominerar våra gräsplaner, våra nyhetssändningar och våra drömmar som barn. Sverige älskar sin fotboll – med all rätt. Det är en sport som förenar folk över klassgränser, generationer och kön. Den har tradition, historia och ett djupt fotfäste i vår kultur. Det är svårt att konkurrera med en sådan jätte.
Hockeyn däremot – där tycker jag det är dags att vi nyktrar till lite. Ja, hockeyn har sitt drama, sin kraft och sin tradition. Men innebandy är minst lika snabb. Minst lika teknisk. Och betydligt mer tillgänglig. Du behöver inte en dyr utrustning, du behöver inte is och skridskor. Det räcker med en plastklubba och ett par inomhusskor för att vara med. Vem som helst kan komma in och känna sig delaktig. Det är en inkluderande sport i grunden, något som vi borde värna mer om.
Och så har vi handbollen – en annan stor inomhussport som ofta nämns i samma andetag som innebandyn. Och visst finns det likheter: tempot, närheten, lagspelet. Men även här har handbollen fått ett större medialt genomslag. EM-guld, landslagshjältar och stora tv-avtal gör att sporten lyfts fram på ett sätt som innebandyn ännu inte riktigt lyckats med. Varför? Det är en fråga vi måste börja ställa – och inte minst, börja agera på.
Men trots detta – eller kanske tack vare detta – växer innebandyn. För varje barn som börjar i knatteverksamhet, för varje ungdomslag som spelar sina hjärtan ur sig en lördag i en idrottshall någonstans i Skåne, för varje ideell tränare som ställer upp kväll efter kväll, blir innebandyn lite större. Lite starkare.
Vi måste sluta se innebandy som ”nästan hockey” eller ”en sport man spelar på vintern när fotbollssäsongen är över”. Innebandy är sin egen sport, med sin egen själ. Det är spelet bakom målen. Rörelsemönstren. Taktiken. Intensiteten i varje byte. Det är inte en sport man spelar – det är en sport man upplever.
Och här i Skåne, där sporten står sig stark, har vi ett ansvar. Vi som spelar, tränar, dömer, följer – vi måste visa varför innebandyn är viktig. Vi måste lyfta berättelserna. Våra matcher är inte mindre värda. Våra prestationer är inte mindre imponerande. Våra idrottare är inte mindre hängivna. Tvärtom.
Så nästa gång du funderar över vilken sport du vill att ditt barn ska börja med – eller om du själv letar efter något nytt att prova – ge innebandyn en chans. Det kan verka enkelt vid första anblicken. Men ge det några minuter, så kommer du förstå: det här är inte bara plast och parkett.
Det här är passion.
Det här är innebandy.
Anton Lindfors, Innebandy Skåne
Har ni nyheter som ni sitter på? Tveka inte att mejla infon till Info@innebandyskåne.se